Idag många århundraden efter spanska kolonialtiden i Mexiko, lever hundarna och deras ledare fortfarande tillsammans som i gamla tider, men de är ovanliga att se. Men du kan hitta Xoloitzcuintlen i staden eller på landsbygden. Många hundförare i staden tränar och visar sina Xolos medan hundarna på landsbygden lever mer eller mindre i vilt tillstånd och vandrar längs gatorna. Oturligt nog blir många av hundarna som lever på landsbygden aldrig registrerade och kommer aldrig att bli. För att utöka Xolons genbas var det förr vanligt att Xolo uppfödarna i Mexiko sökte upp dessa oregistrerade hundar. Hundarna blev sedan inspekterade av den Mexikanska kennelklubben (FCM) och de fick en registrering. Denna procedur finns bara tillgänglig för de mexikanska raserna Xoloitzcuintle och Chihuahua, på grund av deras ovanlighet och stora genetiska betydelse. Den övervakade inspektionen och registreringen är viktig eftersom det finns många odokumenterade nakenhundar men inte alla är en sann Xolo. Den nakna hunden som blir inspekterad måste ha de speciella kännetecknen som finns beskrivna i den mexikanska standarden för att bli godkänd. Tyvärr går vi snabbt miste om avelsmaterialet från de mexikanska byarna. Idag har många utländska raser blivit introducerade till den vilda Xolons hemtrakter och blandraser har blivit ett stort problem. Den enda lösningen för att fortsätta avla sunda Xolos är nu att introducera den pälsade varianten i alla avelsprogram. Inte förrän nu, med den ändrade rasstandarden 2008, har Mexikanska uppfödare kunnat registrera den pälsade varianten hos FCM. Men några FCI länder i Europa ger dem en komplett registrering och uppfödarna tillåts att avla men inte att ställa ut dem. I flera länder har dock börjat tillåta den pälsade Xolon på utställning och i tex Ukraina har de kunnat erövra ett nationellt championat.

Xoloitzcuintlen är en ovanlig ras i hela världen, även i deras eget hemland deltar bara ett fåtal hundar på de internationella och nationella utställningarna. Men kvaliteten är bra och Xolon som vinner Bäst I Rasen blir ofta placerad i gruppfinalerna och blir ibland även Best In Show. Mexiko har två specialutställningar för rasen. En av dem hålls i huvudstaden Mexico city och den andra flyttar runt bland olika städer i landet. Oftast är det Mexikanare som dömer men ibland har internationella domare blivit inbjudna. Utställningarna är officiella och delar ut certifikat för det mexikanska championatet till den bästa hanen och den bästa tiken i alla kategorier. De flesta utställarna är mexikanska hundförare, utlänningar visar också men detta är mer sällsynt.

Nutida vetenskapliga studier hjälper oss att veta mer hur denna rasen ursprungligen var och att definiera hur vi ska fortsätta avla för framtida generationer. Vi vet nu att ursprungstypen för Xolon var pälsad eller naken, medium storlek och att deras mun aldrig hade komplett uppsättning tänder. Denna vetskapen om Xolons dåtid och nutid tillsammans med Itzcuintlen (den vanliga mexikanska hunden), tlalchichi och Chihuahua representerar ett stort värde för den mexikanska kulturarvet.

Xolon i världen
Xoloitzcuintlen är en av de mest ovanliga raserna och det uppskattas bara finnas 2000 individer i världen. Den största populationen finns i hemlandet Mexiko, tyvärr är många oregistrerade. Den låga nyregistreringen varje år, runt 200 hundar, lämnar rasen i en djup kris och alla uppfödare behöver använda den pälsade varianten för att öka populationen, hålla inaveln låg och att fortsätta ha en sund Xolo. Andra områden där Xolon har stor population är USA, Ryssland och Europa, speciellt Norden och Frankrike. Tyvärr är några av de stora kennelklubbarna inte med i FCI och några godkänner inte rasen. Bland dessa finns the United kennel club och the American kennel club. I USA kan Xoloägare visa både den pälsade och nakna varianten i American Rare Breed Association (ARBA). Men för att få championat och titlar i ett FCI land krävs att hunden är född och uppvuxen i ett FCI land. På grund av detta registrerar några uppfödare i USA sina Xolons i Mexiko. I England godkände man inte Xolons rasstandard men uppfödarna fick registrera sina hundar, dock inte visa dem. Nu har uppfödarna, efter mycket enträget arbete, äntligen fått tillåtelse att visa dem i en speciell klass och om några år ska kennelklubben utvärdera detta och efter detta godkänns förhoppningsvis rasen även i England! Det finns många byråkratiska hinder för rasen att övervinna och det är upp till varje lands specialklubb att förbättra Xolons situation i det egna landet. Alla behöver arbeta tillsammans mot samma mål; att hålla Xolon enligt standarden, fortsätta en hälsosam avel och öka populationen.

Nu har Xoloägare i hela världen börjat se hunden som en ras med många olika egenskaper och de används i lydnad, arbete och agility. Nu finns det flera champions i olika discipliner, inte bara utställning.